I tingsprotokollet från rättegången i Arnäs socken den 21 juli år 1638 får vi en inblick hur slitigt vardagens arbetsliv kunde vara och att det kanske inte alltid var ”bättre förr”.
ÖA berättar om gamla rättsfall från 1600- och 1700-talet.
Inför rätten kom en änka från byn Bodum, hustru Kierstin,
och ville att man skulle rannsaka huruvida bönderna Peder Nilsson i Ön (Överön)
och Oluf – hans son – i Nederön hade orsakat Kierstins mans död på vintern
samma år.
Det var mitt i vintern. Kierstins man Oluff Pedersson åkte
den drygt tre mil långa vägen från Bodum upp till Gidsjö som det står i
protokollet (om det är nuvarande Sör- eller Norrgissjö vet vi inte). Med häst
och släde åkte han för att köpa näver av bonden Erik Kjellsson i Gidsjö. Oluff
kom fram på kvällen och skulle sova över i gården. I samma ärende att köpa näver
var Peder Nilsson och hans son Oluf och de stannade också över natten.
Morgonen därpå hjälpte de varandra att lassa näver på sina
slädar. Oluff Pedersson var ganska full, för han hade druckit både på kvällen
och nu på morgonen. Han kom inte iväg från Gidsjö på hela dagen. Det bjöds
återigen på mat och dricka och inte förrän på kvällen bröt Oluff Pedersson upp
och for iväg hemåt. En stund senare åkte även Peder och hans son. De hade samma
väg att fara, över byn Landsjö. Det var nu mörkt och gnistrande kallt. Efter en
stund hann de upp Oluff. Han stod vid släden och försökte laga den ena skakeln
vars ögla hade gått sönder. Det var inte lätt, full som han var och med
stelfrusna händer. Peder sa åt sonen att hjälpa Oluff laga öglan och for
vidare. Sonen lyckades få ihop öglan på något sätt och så följdes de åt på
vägen. Men öglan gick återigen sönder och då steg Oluff av och skulle fästa skakeln
med sitt bälte. Nu tyckte väl den yngre mannen att Oluff kunde klara sig själv
så han manade på sin häst och for iväg för att hinna upp sin far.
Efter en stund kom Peder och sonen fram till Landsjö där de
gick in hos bonden Jon Jönsson för att be om mat och för att värma sig en
stund. Men Oluff Pedersson syntes inte till. Peder sa till Jon Jönsson: ”Jag är
orolig för Oluff Pedersson i Bodum. Han var väldigt full. Vi körde om honom på vägen
och hans skakeltåg hade gått sönder.” Peder bad Jon Jönsson att skicka ut någon
att se efter hur det gick för Oluff, ”för kanske allting har gått sönder för
honom”. Jon skickade iväg två gossar, utrustade med vidjor till att laga
skakeln med om det skulle behövas. Man väntade länge men pojkarna kom inte
tillbaka så till slut tog Jon Jönsson sin häst och släde och åkte samma väg för
att se vad som hänt.
Då mötte han pojkarna. De ledde Oluffs häst och på släden låg
Oluff Pederssons döda kropp. De berättade att de först kommit fram till hans
häst och tomma släde som hade vält och glidit ner i vatten vid sidan av vägen.
Nävern hade frusit fast i isen och hästen tog sig ingenstans. Pojkarna gick en
bit till längs vägen för att leta efter Oluff och ungefär ett stenkast bort
hittade de honom liggande framstupa. Den ena handen hade tömmen hårt virad runt
sig och handen var helt blå. Man tog in kroppen till Jon Jönsson, klädde av den
och tvättade den och vid rättegången kunde man berätta att Oluff som sagt hade
tömmen virad två varv runt ena handen och den var helt blå. Han hade blod i
högra örat och ögat och näsan var krossad. Det fanns också märken på kroppen
som om en av slädens medar kört över honom.
I dagsljus hade man dessutom besiktat olycksplatsen och
eftersom det snöat tidigare den natten kunde man se att kroppen släpat efter
släden en lång bit. Kanske Oluff ramlat av släden, hästen fått panik och börjat
skena och Oluff som hade tömmen virad ett par varv runt handen kunde inte komma
loss. Arnäs tingsrätts utslag blev förstås att Oluff dött av att ha blivit
släpade av hästen. Peder och hans son frikändes helt och Oluffs hustru och barn
bekräftade detta genom att ta dem i hand ”medh godh wänskap och i enigheet”.
Källa: Ångermanlands domsaga (Y) AIa:1 (1628-1643)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar