Fäbodar

Fäbodkulturen har främst förekommit i Nordens norra delar. Man vet att fäbodar brukats sedan medeltiden, troligtvis längre och att det nyttjades in på 1900-t. Att det slutade nyttjas går att härleda till att skogen fick ett helt nytt värde vid den tiden, och att det inte längre var en självklarhet att ha kor på skogsbete. Dessutom uppstod ett jämnt behov av mejeriprodukter över året, från de som jobbade i industrin. Det gjorde att bönderna behöll djuren hemma där de lättare kunde forsla mjölk in till samhällena. Vilket gjorde fäboddriften omöjlig för mjölkande kor. I Sverige gick den södra fäbodgränsen vid Värmland, Dalarna och Norra Uppland. Det var av ekonomiska anledningar som djuren drevs in i skogen. Lägdorna nära gårdarna skulle användas till odling och inte till bete. Att betesdriften då hamnade långt bort sparade tid, genom att djuren drevs dit en gång jämfört med att forsla det odlade fodret långa sträckor. Dock så förekom det att djuren fick komma hem till gårdarna under slåttern då det behövdes mycket arbetskraft. För att sedan återvända till fäbodarna.

Fäbodarna var gemensamma för byn och gemensamt bufördes korna också dit. ”Buföra” var ordet för att flytta korna till fäboden. Det var i stor mån kor som vallades vid fäbodar, men även får och getter. När ”buföringen” var klar så stannade ett antal kvinnor kvar för att dels valla djuren och dels sköta mjölkningen. Eftersom mjölkning var en kvinnosyssla är det naturligt att kvinnorna var de som stannande med djuren.

Det var vanligt att fäbodarna byggdes runt myrmark. Myrmarken bar extra kraftigt foder, och det sades att fäbodprodukterna var de bästa. Det kan ha berott på den mångfald av växter de betade på skogen, och samtidigt det kraftiga myrbetet, jämfört med den mer ensidiga kost de fick vinterhalvåret.

 

Intill fäbodvallen låg även oftast lägdor som brukades till vinterfoder. Arbetet vid fäbodarna sköttes av unga kvinnor men när vinterfodret skulle bärgas kom gårdsfolket och skötte det. Vid lägdorna låg lador vari man förvarade vinterfodret, som forslades hem med släde under vintern. Detta medförde att det gick vintervägar till fäbodarna.

 

I Ångermanland var det dock vanligare med en inhägnad kring fäbodarna där djuren betade. Var så fallet så var vallen avbetad och det fanns inget annat än gödsel att frakta hem vintertid. Den ångermanländska fäboddriften krävde alltså inte lador till annat än gödsel. Så de flesta byggnaderna nyttjades till stugor, mjölkbodar och fähus. Och jordkällare. I stugorna bodde kvinnorna och i ett inre rum låg mjölkboden. I Ångermanland stod byggnaderna ofta parallellt med varann med ”människobyggnaderna” på ena raden och boskapshusen på andra sidan. Djuren i byggnaderna var fördelade utifrån hemgårdarna. Och samma gällde stugorna och mjölkbodarna. Varje gård hade sitt eget fähus, stuga och mjölkbod.

Fäbodar låg ofta nära vatten eftersom vatten behövdes vid tillställning av ostar och allt annat de gjorde av mjölken. Det finns exempel från Idre fjäll då en mjölkbod gick rakt över en bäck.

Inomhusköket användes dock undantagsvis, istället brukades en inhägnad kokplats utomhus. Den stod på lösa stenar och hade en stor kittel. Denna utomhuskokplats gick under namnet ”blanngäla” eller ”blannsta”. Ibland hade denna kokplats ett litet snedtak över för att förqa<hindra att det skulle regna ned i kitteln.

Allt som tillverkades på fäbodområdet skulle vara lätt att frakta med sig till byn. Och detta gjordes regelbundet, då var de byfolk som kom för att hämta mejeriprodukterna.

Vallkvinnorna, som kallades fäbodjäntor, ägnade sig en del åt hantverk för att fördriva kvällarna och det passade bra att plocka näver till hantverken under tiden de vallade djur. De kunde bl.a. tillverka näverlurar som funkade bra för att samla ihop kreaturen.

Fäbodvallar ska ha varit det område där det var som mest ”vittertätt”. Vittror var små folk, som ett litet människosläkte som bodde i en parallell värld men ändå samma. De kunde se människor, men människor kunde oftast inte se dem. Ett sätt att se dem var mellan bladen på en öppen sax. Gjorde man dem missnöjd blev man dock varse, för de hade olika sätt att hämnas medvetna eller omedvetna oförrätter begångna av människor. Det finns otaliga historier nedtecknade om vad kvinnorna upplevt vid fäbodarna och hur de försökt vara vittror till lags.

Vad vi vet om dessa fäbodar:

På en karta över Landsjös utmarker från 1864 så syns fäbodarna. På kartan syns 11 byggnader mittemot varann. På kartan syns även hur vägarna till fäbodarna gått. Det är dels från byn och även upp mot sjön, sen en del avstickare. På kartan är vägarna markerade som vintervägar. På samma karta finns hagar i fäbodområdet utritade. Att hagar är utritade runt fäbodarna tyder på att vi i Landsjö använde oss av fäbodarna i ångermanländsk stil. Alltså togs inget vinterfoder från fäbodsområdet. Bara dyngan samlades ihop och fraktades hem vintertid. Att fäbodarna står parallellt med varann är också i enlighet den ångermanländska fäbodkulturen.

I det gamla fäbodområdet är det mycket myrmark. Det upptäckte jag och min familj när vi skulle söka rester efter fäbodarna. Eftersom en karta från 1864 inte är helt exakt med dagens karta är det svårt att genom kartan hitta exakt position för byggnaderna. Området är markberett vilket försvårar ännu mer. Vi hittade kanske några grunder, men inte tydligt.

Fäbodarna låg inte i direkt anslutning till sjön men runt området går ett mindre vattendrag där det antagligen gick att ta vatten från. Något sydväst om fäbodområdet syns på kartan några mindre lägdor. Vid dessa lägdor stod en lada. Kollar man dagens terrängskuggade karta stämmer dagens diken överens med platsen för lägdorna på kartan. Runt lägdorna är hagar inritade. Så sånna spår går att säkra. Dikena kan avfärdas som skogsdiken, men det är det troligtvis inte eftersom de är i ett avgränsat område. Och saknas i övriga delar.

Vad vittra beträffar kan vi inte säkra något spår. Det enda som är nämnvärt i sammanhanget är att fru Hildur Johansson som bodde ett stenkast bort ska ha upplevat mycket från vittra.

Kort sagt så finns det mycket att läsa och lära sig om fäbodkultur i allmänhet, men väldigt lite information om just våra egna. Den som skulle tycka det var roligt kan genom kartan ta reda på vem som ägde vilken fäbod. Men det ger inte mycket insikt i det dagliga fäbodlivet under somrarna här ute i Storstensmyran.

 Vänligen, Linalee Arnerlöf