Guldbrand Häggström

Guldbrand Häggström, Örnsköldsviks Allehanda , 19 april 1954 

70-åring i Komnäs under klubban vid 4 års ålder

 Vi med våra små fötter, över hemmets tröskel klev,
det hördes små barnaröster, Mor, får vi aldrig se dig mer?

De nu oss från hemmet förde, men vart blev det då?
Jo, till sockenstugan, vi skulle ju på auktion gå.

 

Ovanstående strof kan gott stå som inledning till denna artikel. Den har skrivits av en nu 70-årig man som en gång vid späd ålder klubbades bort vid en fattigauktion på sockenstugan i Arnäs. Han levnadshistoria rymmer mycket av tragik, av hemlöshet, av svält och umbäranden, under barnaåren, men där finns också mycket av obrytbar livsvilja, av optimism, arbetshåg och glädje.

Det är ett stycke socialhistoria som Gullbrand Häggström i Komnäs, Själevad representerar. Inför hans 70-årsdag på annandag påsk har ÖA hälsat på hemma hos den vitale åldringen och i stora drag ska vi be att få återge något av vårt samtal.

Många av de äldre i Arnäs och framförallt i landsjöbygden minns säkert till ”Fäbo-Häggströms”, den barnrika torparfamiljen som bodde i Landsjöfäboern. I det hemmet föddes Gullbrand Häggström för 70 år sedan, den 19 april. Det fanns gott om barn i hemmet, men det var egentligen också allt som man hade gott om i den fattiga familjen. 11 barn såg dagens ljus i den lilla grå stugan därinne i Landsjö-fäboern och eftersom det inte fanns resurser i hemmet tillräckliga för att ge den alltmer växande familjen ens det nödtorftigaste, så återstod bara detta enda – att låta socknen ta hand om barnen.

Barnen auktionerades bort undan för undan och själv var Gullbrand en byting på endast 4 år, när han klubbades bort i sockenstugan på Arnäsvall. Tillsammans med flera andra fattigmansbarn fick han ställa upp sig intill det stora sockenskrivarbordet mitt i sockenstugan för att spekulanterna skulle kunna se ”auktionsgodset”. Gullbrand var egentligen för liten för att förstå vidden av tragiken, han minns ännu idag att han mest intresserade sig för auktionistens klädsel och så detta att vederbörande endast hade två tänder i munnen…
Han hamnade hos Jan Ols’n i samma by och summan har också fastnat i minnet, den stannade vid 60 kr om året.

Denna barnauktion hölls varje nyår och andra gången Gullbrand stod tillsammans med sina olyckskamrater i sockenstugan och hörde auktionisten ropa upp sitt namn var han alltså 5 år gammal. Nu blev det en skräddare från Burön som ropade in honom, men den lille Gullbrand fick alldeles omgående antipati mot sin nye husbonde och smög sig i ett obevakat ögonblick iväg ut. Jan Ols’n kom och ropade honom tillbaka, men 5-åringen vägrade och passade på att sätta sig i säkerhet ute på åkern, där ”drevasnön” bar honom, men däremot inte hans förföljare. Då vände Jan Ols’n in igen och kom om en stund ut på nytt och ropade till honom att hans skulle få stanna kvar ett år till och därmed lät sig Gullbrand nöja och övergav sin rymningsplan.
Efter ytterligare ett år gick han under klubban igen och nu blev det bonde Anders Fällström i Sörälvsjö som ropade in honom. Han var då på sitt sjunde år. Och beloppet hade nu gått ner till 30 kr, eftersom det ansågs att ett barn i den åldern kunde börja göra rätt för sig en smula.

’- Nu ska du äta dig mätt, sa det nya gårdsfolket åt honom och det var en uppmaning som 7-åringen inte var van vid. Han hade aldrig förut fått äta sig riktigt mätt och därför ringde dessa ord som musik i hans öron. Och åt gjorde han, åt så att han på natten blev svårt sjuk. Han nya husbondsfolk gjorde sig beredd att åka efter doktorn, men lyckligtvis gick det över när han fick börja kräkas.

På sitt nya ställe trivdes han utmärkt och stannade där i hela 12 års tid. Men eftersom varje inrop gällde endast 1 år i taget, så fick han vara med om åtskilliga auktioner. På slutet behövde han dock inte inställa sig i sockenstugan utan husbonden förnyade ”kontraktet” utan att det behövde gå till auktionen. Ängslig fick han emellertid vara varje nyår innan husbondfolket bestämt om de skulle ha kvar honom eller inte. Och beskäftiga grannfruar brukade jämt fråga vid jultiden ”Hör ska ji göra, ska ji ha kvar’n Gullbrand na länger? Det där tyckte han så svårt att höra, det oroade honom så, att han ofta nog tog sin tillflykt till halmlidret för att få gråta ut i ensamhet. Och om och om igen kom den pinande frågan; varför får jag inte ha ett hem som andra barn?

37 år som fabriksarbetare
Som vuxen kom Gullbrand Häggström företrädesvis att jobba som fabriksarbetare. Han började som brunnsgrävare på Norrbyskär och övergick sedan till sågen därute. Därifrån flyttade han till Hörnefors som fabriksarbetare och gifte sig under sin tid däruppe. I Fagervik arbetade han i 8 år och från den tiden minns han hur Kata Dahlström ofta besökte platsen och höll sina, eldande tal till arbetarna. Hon hade nog rätt i åtskilligt, men hon var en baddare att ”bre” på, ja hon var rentav grov i mun ibland, säger hr Häggström när han erinrar sig denna tid.

I över 20 års tid var han torpare i Västerlandsjö och arbetade jämsides därmed på fabriken i Alfredshem, varifrån han så småningom flyttade till Hägglund & Söner där han jobbade på snickeriverkstaden, ett arbete som han slutade med för ett par år sedan. Han hade då varit fabriksarbetare i 37 år.

På sin fritid byggde Gullbrand Häggström upp åt sig och sin maka en egen liten trivsam stuga i Komnäs, där han nu bor och trivs ypperligt. I uthuset har han inrett en liten snickarverkstad där han vidare egenhändigt byggt en bandsåg och en svarv och där pysslar han med varjehanda slag av snickerier. Han skär gubbar och gummor i trä också, och det lär han göra riktigt bra.

Frugan håller just på att baka småbröd när vi kommer på besök, det gäller att ha något på brödskålen på annandagen. Barnen, sju till antalet, har hittat hem förr och lär så göra också den 19:e.