Otto Johansson

Örnsköldsviks Allehanda, 7 april 1954

”Nätta” fyrbent ÖA-bud i Landsjö (Otto Johanssons hund)

85-åring i Arnäs som uppodlat sitt eget torp.

Den 9 april tillverkas det inga höräfsor eller lieorv i Västerlandsjö. Åtminstone inte av byns specielle fabrikör i denna bransch, Otto Johansson. För den dagen tänker han fylla 85 år och en sån dag måste man förstås ta ledigt från jobbet, man må nu vara hur kär i det man helst.

Otto Johansson nystar trevligt och fermt på historietråden. Han kan berätta den gamle. Som få i den åldern. Och han har också saker och ting att berätta, som verkligen intresserar och som utgör ett inte värdelöst bidrag till bygdens historia.

Det torpställe där 85-åringen nu bor tillsammans med sin maka har han i stort sett odlat upp ensam. Fast det var egentligen hans far som förvärvade området, som då var helt skogsbevuxet. Vid den tid var emellertid Otto så pass gammal att också han fick rycka in i odlingsarbetet och när han sedan själv övertog stället, fortsatte han sin oförtrutna kamp med stubbar och sten och tvang skogen sakta men säkert till reträtt. 5 kor och småkreatur fick så småningom sin föda från torpets nyodlade tegar. 1939 försålde han stället, men tog kvar bostadsrätt.

Pappa började först odla därinne vid Storstensmyran ungefär en fjärdedels väg från det här stället berättar Otto Johansson. Det var sammanlagt halva dussinet nybyggare som slog sig ner därinne och med frejdigt mod satte igång med odlingsarbetet. Getter var de enda husdjur som nyodlarna kunde hålla sig med och pappan hade dussinet fullt av den sortens kritter. Så småningom började han emellertid tröttna på platsen och motigheterna därinne och köpte i stället ett nytt skogsområde som han med min hjälp odlade upp och som jag som nämnts sedemera övertog.

Det har inte varit sötebrödsdagar därinne försäkrar Otto Johansson. Potatisen blev räddningen i dubbel mening. Den fick utgöra en viktig del av födan och dessutom odlade han mycket potatis för avsalu.

Otto Johansson har levt hela sitt liv därinne i skogens tysta sköte. Han trivs med sin värld och sitt avsidestorp. Och han har kanske kommit naturen närmare än många annan, som framlever sitt liv i en rörligare miljö. Kanske är det också därför som Otto Johansson tro på vittra.

Och tomten. Själv är han övertygad om att han också sett vittra i form av två snövita getter. Det var inne vid Storstensmyran. Han kom vägen fram då han plötsligt upptäckte två bländvita getter i skogen. När de såg honom rusade de rakt ner i Bäcknoret samtidigt som det uppstod ett förskräckligt oväsen. Det brusade, dånade och forsade i vattnet någonting alldeles förskräckligt. Och getterna såg han inte till något mer.

’- Å de var nog vittera, säger 85-åringen, som också kan berätta om Landsjötomten. Han har också sett bevis på tomtens existens och makt, försäkrar han och sedan må vem som det vill le och skratta.

I 16 års tid har Otto Johansson tillverkat handräfsor och lieorv och gör så än. Avsättningen bereder honom inga som helst bekymmer. Det är välgjorda och välavvägda slåtterverktyg han gör och vem vill inte ha en handgjord räfsa heller än en fabrikstillverkad vara.

Från de Johanssonska grådstunet har man en enastående grann utblick över skogshavet. Gården ligger högt och fritt till och har man väl stretat uppöver backen till gården, så ångrar man inte besöket. Vare sig för gårdsfolkets skull eller för utsikten. Sommartid är det också i regel smockfullt med sommargäster i torpen.

Det är dryga kilometern från gården och ner till landsvägen och den promenaden gör man inte alldeles utan fullgoda skäl. Ett sådant skäl är hämtningen av ÖA, som tidigt på morron kommer med buss från stan. Och nu kom Nätta, gårdshunden, till utmärkt hjälp. Nätta hade hos sin förra matte fått lära sig att hämta tidningen från landsvägen, som i det fallet låg alldeles intill gården. Nu beslöt sig fru Johansson för att försöka få Nätta att bli tidningsbud åt sin nya matte och husse. Hon tog med sig Nätta ner till landsvägen, där dagens ÖA låg nerkastad från bussen och lät hunden bära tidningen hem till gården. Nästa dag upprepades manövern, men nu stannade fru Johansson några meter från vägen, pekade på tidningen och sa till Nätta att gå och hämta den. Dag för dag förlängdes avståndet och slutligen behövde fru Johansson bara gå ett kort stycke nedanför gården och skicka iväg Nätta, som satte iväg som en pil neröver den branta åkern och på rekordsnabb tid kom tillbaka med dagens ÖA i munnen. Och för varje sådan hämtning fick förstås Nätta en uppmuntran, en sockerbit. Nätta gör med andra ord väl rätt för sig i egenskap av tillförlitligt tidningsbud och hon fullgör sin uppgift på ett snabbt  och perfekt sätt, försäkrar fru Johansson. Utan Nättas hjälp vore det praktiskt taget otänkbart att få hem tidningen dagligen.

Vi skulle tro att Nätta är tämligen ensam om sitt jobb som fyrbent tidningsbud. Först och främst i Nolaskogsbygden.