Pojkdrömmar i Berlin

 

ÖA den 9 juli 1975

Pojkdrömmar i Berlin: Det är att få komma till Västerlandsjö och bärga hö.

Kära sommargäster är Berlinbarnen som finns i åtminstone 36 Nolaskogshem den här säsongen. Det är för 16:e året Berlintåget stannat av på centralstationen i Övik för att lasta av jätteglada barn och ungdomar som tagits emot av lika glada sommarföräldrar.

För tionde sommaren finns Frank Rehberg i Västerlandsjö, Arnäsvall. Han är räknad som barn i huset numera hos Runa och Knut Söderlind, hemmansägare i Landsjö.
- När jag sitter i skolbänken i Berlin drömmer jag om sommaren i Landsjö, berättar Frank som nu hunnit bli 16 år och som snart slutar skolan för gott.
- Då kanske jag flyttar till Sverige för alltid!

Många av Berlinbarnen har återkommit år efter år till sina värdfamiljer i Sverige. I många Nolaskogshem är de betraktade som son eller dotter i huset.
- Vi skulle ha adopterat Frank redan första sommaren han kom hit om vi bara fått. Men landet släpper nog inte ifrån sig sina tyska gossar och föräldrarna ville heller inte att han skulle lämna dem.

Frank Rehberg kom till barnlösa makarna Söderlind i april 1967. Han var 8 år då och trafikskadad-
- Snön låg tung över Landsjö just då och jag var ute med hästen och körde ett lass virke när jag första gången såg honom. Det såg grått ut i aprilvädret och jag undrade hur han skulle lära sig trivas hos oss. Det är ju så tyst här uppe i Landsjö, säger Knut Söderlind.
- Men hade vi gruvat oss för att han skulle otrivas, så bedrog vi oss. Han tog mig i handen med en gång och pratade oavbrutet på tyska.
Jag sa jaja åt allting och så gick vi hand i hand ut till ladugården och tittade på hästen och korna. Dagen därpå snöade det förfärligt och vi hittade Frank ute på gården i full färd med att skotta. Ledsamt hade han inte. Nej, han skrattade! Berättar Runa Söderlind.

Han har nio syskon
- I Berlin har vi aldrig någon riktig vit vinter. Och när jag drömmer om sommaren i min skolbänk så innehåller den också tystnaden i Landsjö. Det är så vilsamt när det är tyst omkring en, säger Frank som hemma har nio syskon.
- I fem månader stannade han vid första besöket. Han fick ledigt från skolan eftersom han var trafikskadad. Han var rätt klen den tiden, minns Runa Söderlind.
- Men han repade sig ganska fort ändå. Och när han reste hem till Berlin igen, kunde han prata med oss på svenska.
- Vi tyckte det vart så ohyggligt tomt när han rest sin väg. Det blev ändå tystare i Landsjö, påminner sig Knut Söderlind.
- Ja, jag tyckte det var rent förfärligt. Det var då vi började forska i om han inte för alltid kunde bo här hos oss. De hade ju så många barn ändå och försörjningsbördan hemma i Franks familj var stor och tung för hans mor och mormor som då skulle dra in pengar för dem allihopa. Fadern hade varit arbetslös i många år.
- Men de älskade alla sina barn lika mycket och kunde inte tänka sig att lämna Frank ifrån sig.

Han trivs hos oss
- Sedan kom jularna och de följande sommarloven när vår Frank kom tillbaka gav oss vana att se fram emot när han kom i juni och förlika oss med avskeden i augusti. Nu är vi så härdade att vi i stort koncentrerar oss på att vara glada över att han trivs hos oss.
- Fastän det inte är så många ungdomar i samma ålder i Landsjö så har jag inte tråkigt här en enda timme, försäkrar Frank. Bäst tycker han om slåttertiden då han får hjälpa till med att köra traktor, sedan fiskar han med Knut och är förstås mycket ute i naturen.
- Tyska pojkar har sådan disciplin. De är artiga och snälla! Berömmer Runa Söderlind.
- Ja, vi kunde inte ha tyckt mer om någon pojke än om Frank. Det bästa han sagt är när han anförtrodde oss vad han satt och tänkte på där hemma i skolbänken i Berlin.
- Mig kan det aldrig riktigt gå illa. Jag har ju två som alltid tar emot mig där hemma i Landsjö.

                                                                                                             CILLA/ANDERS