Resa i Landsjöbyarna

Ur Örnsköldsviksposten Lördagen den 5 oktober 1946

Resa i Landsjöbyarna

Ett resebrev som handlar om störd mötesfrid - om knorr mot glesa bussförbindelser och kvacksalvar-knorr mot migrän – om missförstådd tapetsering för 70 år sedan och en del annat smått och gott.

Västerlandsjö och Utanlandsjö är gamla byar. Men då dessa rader icke tillkommit såsom någon bygdehistorisk utredning utan mer som ett slags resekåseri, kan vi inte fastställa ens århundrandet för dessa tvillingbyars födelse. Men de gamla i bygden berätta, att de första bebyggarna var tre vandrande män, som möjligen på 1400-talet begivit sig ut för att söka odlingsbar mark. Då de kommo till bygden omkring Landsjösjön ansågo de, att de funnit den jord de sökte och slogo sig ned sedan de sinsemellan skiftat var sitt område.

Det var inte småsmulor den markareal var och en ansåg sig behöva. En av dem byggde sin gård i närheten av Häråkertjärn i närheten av Utanlandsjö och den andre slog upp sina bopålar vid Långåker, en och en hal mil från den förstnämnda. Och den tredje, som hette Hinrik, slog sig ned vid Lillkappeltjärn, en halv mil från Häråker. Det var alltså en betydande yta de tre gårdarna upptog, men enligt folkberättelsen lär sämjan mellan de tre första bebyggarna inte ha varit så särdeles god trots ensamheten i denna ödebygd och de långa avstånden mellan gårdarna.

Den första ordnade bybildningen anses ha uppstått på höjderna vid Landsjösjöns norra spets. Före storskiftet i mitten av 1800-talet låg här gårdarna till fem hemman ihopbyggda och till dessa bondgårdar hörde sammanlagt 7000 tunnland skog. Efter storskiftet spriddes gårdsbyggnaderna allt eftersom jorden blivit skiftad, men kvar på den gamla boplatsen finnes alltjämt en ättling av den släkt, som bott där i minst fem generationer, nämligen hemmansägaren Johannes Svensson. Men då vi träffa honom och samtalet kommer in på den gamla släktgården, blir han kanske lite dystert eftertänksam.
- Det blir väl så att släktkedjan här på gården bryts med mej. Vi fick ingen son i mitt äktenskap. En välkommen flicka blev det – men plogen och harven är ingenting för fruntimmershänder. Men det känns lite konstigt då jag börjar fundera på, att allt det som släkten slitit med och bragt fram till kultur efter mej ska komma i händerna på främlingar.
- Men det ser dystert ut för jordbruket över lag, fortsätter Svensson. Om det ska fortgå att städerna och industrierna drar till sig landsbygdsfolket i samma takt som fallet varit under senare år, kommer det nog inte att stå länge på förrän bondgårdarna lite varstädes förvandlas till vanhävdad fåbomark. Men då får väl staten hugga in och försöka reda upp det hela med tvångskommenderingar och leveransplikt.

En ljus syn på landsbygdens framtid synes dock ägaren av en annan gård i by besitta. Det är fabrikör Gustav Hägglund, Gullänget, som inköpt ett hemman av det större slaget och där tydligen gått in för rationell kreatursskötsel. Han har också nyuppfört en ladugård, som man utan tvekan kan rubricera som en av de förnämsta i norra Ångermanland. Den är byggd i två våningar och har en storlek av 34x13 meter. Den är också utrustad med alla moderniteter på detta område; mjölkkylningsrum, maskinrum för mjölkmaskinerna, hydroforanläggning och varmvattenberedning. Ladugården är inredd för 20 klavbundna kor jämte tjur; vidare finnes spiltor för hästar, boxar för ungdjur och kalvar samt en sjuk- och kalvningsbox. Plats är också beredd för höns och får var jämte lokal finnes för jordbrukets redskap. En AIV-siloanläggning för konservering och fodermassa, gående genom bägge etagen, kröner den övriga moderniteten. Den s.k. skullen har specialkonstruerade takstolar, som ger fritt utrymme utan skrymmande dragband. Ladugården är kort sagt en mönsteranläggning.

För kreatursaveln i Västerlandsjö skulle man dock ha stort behov av en tjurförening, framförhålles det på lantmannahåll. Bra tjurar finns visserligen på flera gårdar, men kreatursstammens kvalitet skulle avsevärt höjas till gagn för bygden i sin helhet om enighet kunde vinnas för samgående om gemensam tjur med högt stamboksvärde. En sådan ställer sig givetvis alltför dyr att inköpa för en enskild, men med en tjurförening skulle utgiften ingalunda bli betungande och genom en sådan sammanslutning skulle man också nå det mål alla lantbrukare eftersträva; kvalitetsbesättningar och avsevärt ökad fetthalt på mjölken.

En ny busslinje önskar också folket i de bägge byarna och det skulle vara en ringlinje, som med utgångspunkt från Örnsköldsvik skulle gå över Arnäsvall – Täfteå – Torsböle – Gideåvallen – Västergidsjö – Svedje – Västerlandsjö – Utanlandsjö – Klingre – Faresta – Örnsköldsvik. Den bussen skulle i första hand köra en tur varje söndag fram och åter och eventuellt ytterligare två veckodagar. Byarna på vägsträckan Västerlandsjö – Arnäsvall äro ganska snålt tillgodosedda med kommunikationsmöjligheter med staden med hänsyn till folkrikheten i denna bygd. Och på söndagarna är isoleringen fullständig såvida man inte kan bekosta trafikbil. Söndagarna är ju för lantbruksbefolkningen den enda dag man utan lägenhet för de dagliga sysslorna kan göra en mera reaktionsbetonad utflykt för att hälsa på släkt och vänner på andra platser, för sjukbesök på lasarettet, religiösa sammankomster, biobesök, idrottstävlingar och fotboll och mycket annat. För att inte tala om alla dem, som skulle önska besöka högmässan i Arnäs kyrka. Som det nu är sitter folket i byarna efter den nämnda vägsträckan fastlåsta i sina hem under helgerna. Att en ringlinje av detta slag skulle löna sig för ett trafikföretag är man överallt enig om och denna drömda linje skulle faktiskt också ge befolkningen den andens rekreation, förströelse och uppbyggelse som det moderna samhället gjort till en vars rätt.

Förr i världen fick man dock inte ha så stora anspråk på omväxling och komfort – därom berättar den 79-årige faktor Johan Lindkvist i Västerlandsjö och han hustru Klara. Faktor Lindkvist har praktiskt taget bott hela sitt liv i denna by. Han första hem var på Storsjömyren, (korrekt namn; Storstensmyren ) mitt inne i djupskogen. Under hans tidigaste år var hemmen där i bygden inramade av ”mossaväggar” och de omålade möblemangen gick i samma torftiga stil. En och annan lyckades ibland komma över några Härnösandstidningar och då klistrades dessa upp på de mossdiktade timmerväggarna så långt makulaturen räckte. Men då Lindkvist kommit upp i 12 årsåldern fick han för första gången se en tapetrulle hos handelsman i byn. Tapeten kostade 15 öre rullen och då pojken Lindkvist var lycklig innehavare av ett så stort kapital – som han för övrigt förtjänat på att snara skogsfågel – köpte han en rulle och bar hem den i triumf. Tapeten räckte till två längder på väggen och dem klistrade han upp bakom köksbordet. Det var det grannaste han dittills sett! Men då fadern kom in och såg grannlåten blev han både arg och ledsen och förmanade lille Johan att fly från högfärden, som tydligen slagit klorna i hans unga själ.

Men lille Johan var tydligen begåvad med estetiskt sinne, ty några år senare köpte han på eget bevåg en slurk linolja och en påse gul ockra och målade både köksbordet och stolarna och fållbänken. Och nu resignerade pappan, ty han fann det väl svårt att stoppa tiden påträngande lyx och flärd.

’- Ja, det var andra tider då, infaller fru Lindkvist. Jag minns då den första rotborsten kom till min hemby. Det var uppståndelse, ska jag säga, nästan lika mycket som då man fick se första bilen. Man har väl aldrig tyckt, att det fanns något så hjärtans roligt som att få skura, då man fick detta nya skurverktyg i sin hand. Förr skurade vi med hemgjord spretig kvast av repad grankvist. På tal om golv så var förstås stuggolvet enrisstrött för jämnan. Enriset gav liksom färg och trevnad åt hela hemmet. Och lugn också – för då vi ungar rasa och rumstera lite för mycket, så tog mor bara av oss skorna och strumporna. Och sen var det bara att sitta still oppå sofflocke, för enris sticks värre än nån tror.

Och så berättar fru Lindkvist om mathållningen i gamla tider. Mest var det potatisutdrygat bröd, kokt eller stekt potatis och gröt i de hem som inte räknades som välbärgade. Men till jularna blev det fest – den tiden gick ungarna och väntade på i månader. Då bjöds det på sirapsgarnerad risgrynsgröt blandad med vetemjölsgröt och kaffe med skorpa. Till nyårsafton började man dock återgå till enklare vanor – då blandades risgrynsgröten i vanlig kornmjölsgröt med sirapen kvarstod.

Från den ”gamla goda tiden” gör vi ett nytt hopp in i den tid som är. För i någon mån skingra ”tråkigheten på landsbygden” och för att ge plats åt intellektuell samvaro i olika former har man i Landsjöbyarna uppfört en gemensam präktig bygdegård, som visat sig fylla ett verkligt behov. Här samlas olika föreningar till samvaro och rådslag och stundom till fest.

Men trevnaden i denna bygdegård är ibland inte riktigt som den borde vara. Och härom förtäljer rättaren på den Hägglundska gården, herr Verner Jönsson:

’- En del för nykterhetsrörelsen intresserade personer bildade ifjol vinter en nykterhetsloge av NTO. Intresset var gott och många både äldre och ungdomar anslöto sig. Men nykterhetssträvandena i byn tycks inte ha fallit alla på läppen. En del okynneselement har alltifrån logens start gjort vad de kunnat för att störa medlemmarnas sammankomster. En gång i vintras hade de släpat in flera byggnadsbockar i lokalen och samtidigt dragit in en massa snö, en annan gång trängde sig några pojkar in på mötet och slog sig ogenerat ned ibland medlemmarna. Den presiderande tjänstemannen erbjöd dem inträde i logen – ett erbjudande som dock mottogs med grin och hån. De anmodades då att avlägsna sig, vilket de dock vägrade ända till dess de klargjordes för dem, att det kan bli nog så allvarliga följder av att störa mötesfrid. Det har knappast förekommit att något möte kunnat börja i rätt tid (förseningarna ha uppgått ända till en och en halv timme) på grund av ofog som bedrivits av ett gäng lymlar – framför allt har attackerna satts in mot det elektriska ljuset, varvid propparna vänts eller tagits bort.

Det allvarligaste sabotaget gjordes dock för ett par veckor sedan, då logemedlemmarna vid ankomsten till lokalen fann, att dörrarna mellan de olika lokalerna inne i bygdegården blivit låsta och nycklarna borttagna. Efter en rad lönlösa försök att komma in, blev man till sist nödsakad att krypa in genom en serveringslucka till köket och inifrån låsa upp ett par dörrar, som erbjöd denna möjlighet, varigenom medlemmarna också kunde komma in i mötessalen. Vid kaffeserveringen blev dock de serverande nödsakade att göra en ytterst besvärande omväg för att komma från köket till mötessalen. Till allt detta befanns även, att den elektriska ledningen i köket blivit avklippt.

Denna kampanj mot en ideell förening är minst sagt skamlig och ger obehagliga reminiscenser av 1800-talet gamängattacker mot exempelvis Frälsningsarmén vid dess första framträdande här i landet.

Vid ett samtal vi haft med byggnadsstyrelsens ordförande, hr Folke Edblom om dessa förhållanden i bygdegården, säger han:

’- Det är dessvärre, riktigt att NTO-logen utsatts för en mycket osympatisk kampanj från visst håll. Förekommer det en gång till att logen får mötesfriden störd eller hindras att börja sina möten på utsatt tid, kommer vi att ta i med hårdhandskarna för att återställa god ordning.

Andlig mörkläggning fick vi höra talas om även i en annan by, som ligger någonstans mellan Svedje och Arnäsvall – vad byn heter har inte med sammanhanget att göra. Det var en ung husmor, som berättade om ett femårigt lidande i migrän och den läkedom, hon övertalades att söka. Läkare i Örnsköldsvik hade i olika omgångar gjort vad läkarvetenskapen mäktar på detta område – men allt hade varit förgäves. Till sist gav hon med sig för en del välmenande råd, hon fått av bekanta och bekantas bekanta. Enligt dessa var enda utvägen, att hon sökte undergörerskan som botar allt mänskligt ont genom att skåda i brännvin. Hon gick dit, svag i tron, men driven till det yttersta av våldsam plåga. I väntrummet satt bortåt 15 personer under den knappa halvtimme hon befann sig där och väntade på tur. Själv kände hon sig smått generad över sin därvaro, men då hon närmare betraktade sina olyckssyskon fick hon en bestämd känsla av, att hon icke var ensam om förlägenheten. Ingen talade om sina krämpor och växlades några ord så rörde sig dessa om ämnen fjärran från under och brännvin.

Dörren till undrens sal öppnades och den migränlidande kvinnan bjöds att stiga in.

’- Va’ är’e för fel här då?

’- Värk i huvudet, svarade frun och halade upp en halv liter renat brännvin ur handväskan och ställde den på bordet i enlighet med de instruktioner hon erhållit av den troende skaran. Med gott tekniskt kunnande vred undergörerskan av den osprättade kapsylen, slog upp en dramm i ett spetsglas och försjönk i en stunds eftertänksamt betraktande av vätskan i glaset. Sade:

’- Ge mej vigselringen!

Plask. Så låg ringen och blänkte i brännvinet. Och undergörerskan försjönk i en om möjligt ännu djupare fundering. Sade:

’- Ni ska bli bra! Och så slog hon tillbaka spetsglasets innehåll i flaskan, satte på kapsylen och lämnade ringen tillbaka och beordrade patienten att ta några dagliga klämtare med vissa angivna mellanrum.

Frun fick också reda på, att hon skulle bli sämre under den första tidens ”medicinering”, men att en ny sats skulle leda till full hälsa. Så lade patienten med diskret hand några kronor på ett bordshörn, ty undergörerskan försäkrade mycket bestämt, att hon ingenting ville ha betalt.

Sedan for frun hem till sin by igen.

Brännvin är ett fluidum som frun aldrig tyckt om som regelmässig dryck. Men så småningom hade hon, i enlighet med ordinationen, snapsat upp halvlitern. Hon hade tidigare vetat att migrän är en ytterst plågsam åkomma – men hon kunde aldrig drömma om, att migränanfall kunde sätta in med en så fruktansvärd intensitet som hon fick erfara efter att ha börjat med regelrätt intagande av flera krökar om dagen.

För att uppfylla alla ordinationens föreskrifter tog hon emellertid ytterligare en ”medicinsats” om ock erfarenheten av den första kuren höjde ett bestämt varnande pekfinger. Hej klunkom … Hon tog även den – och led och hoppades….. Sen är det inte mer att berätta än att den unga fruns migrän efter kurens slut har återgått till de normala smärtor hon besvärades av tidigare. Hon har dock genom undergörerskan fått klart för sig att migrän kan vara värre. Men hon är en tolerant kvinna. Hon säger:

’- Många påstår, att de blivit hjälpta genom den där brännvinskurerna. Om det har varit deras egen hårda tro, som botat dem, så har ju i alla fall fröken Forsberg fyllt en mission. Ty vägen och medlen för en helbrägdelse är av underordnad betydelse. Resultatet är huvudsaken.

Skrivet av: Don Gelo.