Traktortur

Den 17e maj anordnade Landsjös byaforskningslag en traktortur genom Storstensmyran. Linalee Arnerlöf satt som reseledare på traktorn, som kördes av Johan-Manfred Lundkvist. Victoria Bäck hade det viktiga uppdraget att se till att talarna höll tiden. Talarna i fråga var Kjell-Erik Edlund, Linalee Arnerlöf och Sven-Gunnar Edlund.

Påstigning skedde hos Sven-Gunnar Edlund på Västerlandsjö 170. Det var 26 förväntansfulla vuxna och 5 ivriga barn. När traktorn väl startade kunde både passagerare och chaufför glädja sig åt att vi haft tur med vädret. Så bar det iväg in i Västerlandsjös forna utmarker.

Vårt första stopp skedde på det som i folkmun kallas ”Guldtuppen”. Efter avstigning från vagnen så gav Kjell-Erik en målande beskrivning av Guldbrandt Häggström och hur han hade haft det som lillpojk då han vid flera tillfällen blev utauktionerad. Detta krävde såklart en förklaring, varför utauktionerades barn? Det visste Kjell-Erik och publiken spände öronen. Efter att fått ha tagit del av den första kände ägaren till torpet fick vi även höra om den senare, den så kallade ”Guldtuppen”. En av passagerarna, Carl Edblom, berättade att hans far varit förmyndare åt den senare ägaren. Därefter följdes vi åt på den välvårdade stigen in till torpet. Men om Kjell-Erik hade målat upp en bild av torpets första ägare, fick vi nu själva måla upp en egen bild av hur det ska ha sett ut när det stod hus, uthus och ladugård på stället. För kvar fanns endast grunder.

Nästa stopp var något av ett dubbelt stopp – Linalee hade en genomgång av Ångermanländsk fäboddrift. Detta eftersom Västerlandsjö fäbodar ska ha legat nära stället för stoppet. Och sedan fick vi veta mer om Fäbomoran Anna. Som haft sitt torp ovanför fäbodarna och var mor till Guldbrandt Hägglund och även 10 andra barn. Det var Kjell-Erik som gav dessa upplysningar. Vi följde den gamla vägen in mot Annas torp och återigen fick vår fantasi ge bild åt hur det kan ha sett ut då bondmoran bodde där med sina 11 barn. Kvar fanns bara grunder på ett hygge. Utan att veta säkert misstänker jag att den gemensamma känslan för gruppen ute på hygget var vemod. Någon sa att ”här har barn fötts och barn dött, och det finns inget kvar av det stället vari allt utspelade sig”.

Stopp nummer tre var hos Otto Johansson. Vilket vanligtvis bara går under namnet ”Ottos”. Där hade vi än en gång ett dubbelt stopp. För där fick vi både se på ett av Landsjös första elkraftverk och även höra mer om Otto Johansson och hans sista hustru Fru Hildur Johansson. Kraftverket gav endast el åt Ottos gård. Det var en damm med fallhöjd om ca 10 meter, från dammen ledde två stålrör vatten ner till kraftstationen in i en turbin som drev generatorn. Den genererade 110 volt, vilket gav lyse till gården. Kjell-Erik och Sven-Gunnar hade båda många saker att berätta av sånt kuriosavärde att de flesta antagligen förbannade sitt dåliga minne när de skulle hem och berätta för gubben eller gumman vad de hört, och bara fick ur sig hälften. Till skillnad från de två första stoppen så fanns där faktiskt en byggnad att se. Förmånshuset står kvar, men oklart hur länge till. Ägaren till fastigheten hade sålt mangårdsbyggnaden söderut på 90-talet. Så förhoppningsvis pryder den något annat vackert ställe och slipper stå i samma förfall som sin broder – förmånshuset. Det fanns många grunder att se även där och vi åhörare fick lära oss om ladugårdens dåtida moderniteter.

Vid det här laget var det nog fler än undertecknad som var hungrig och fikat som hägrade hos Sven-Gunnar Edlund var glädjande nog nära förestående. Men med två mindre stopp först. Det första var på Sven-Gunnars bro där vi spände öronen mer än någonsin eftersom vårvattnets brusande lät högt när det föll i forsar under bron. Sven-Gunnar berättade om sågen som varit nedströms och även diverse trevliga anekdoter om gångna tider. Han berättade även om Båtmanstorpet, kallas Mastorpet, eftersom den siste innehavaren av det hette Mas i efternamn. Vi hoppade för sista gången upp på traktorvagnen och när den sedan stannade på gården hos Sven-Gunnar var traktordelen av dagen avklarad. Vi tog istället apostlahästarna in på vägen till Båtmanstorpet, och vad möttes vi av där? Jo husgrunder. För sista gången under dagen fick fantasin hjälpa oss att bygga en gård. Något som diskuterades på platsen var den svunna tidens inackorderingssystem av knektar och hur de skulle ombesörjas i byarna av hemmansägarna. Ett system som omöjligt skulle fungera i nutid.

Och efter det var det äntligen tid för fika. Vilket Birgitta Edlund stod för. Vi bjöds på flera sorters hembakta kakor och hembakt bröd med kaffe eller te till och saft för barnen. Barnen ifråga hade dock lämnat allihop, det tog på krafterna att åka traktor och gå på stigar för att inte nämna eldprovet: vara tyst och lyssna. Fikat åtnjöts inne i Sven-Gunnars hus och sällskapet fick dela upp sig i två grupper för att se sig omkring och få husets historia av Sven-Gunnar.

Summa kardemumma så var alla ense om att det var en fantastisk dag i historiens tecken. Vi fick se mest grunder men det hela avslutades med Sven-Gunnars enastående fina hus, så man kan säga att vi såg både litet och stort. Men av våra sinnen så var det nog öronen som till största delen fick sitt lystmäte mättat.

Byaforskningslaget vill tacka alla som kom.

 Vänligen, Linalee Arnerlöf